Samtidigt som behovet av klimatanpassning ökat i snabb takt har naturmark i våra stadslandskap försvunnit lika snabbt. Kan stadsbiotoper vara ett verktyg att vända denna farliga utveckling?

När städerna förtätas och nya exploateringar breder ut sig är det ofta naturmark som får stryka på foten. Det utarmar både den biologiska mångfalden och gör livet i städerna mer sårbart för klimatförändringar. Vidare, är det inte bara urbaniseringen som orsakar habitatförluster utan storskaligt industrialiserat jord- och skogsbruk i kombination med spridningen av invasiva växt- och djurarter driver på utvecklingen mot alltmer enfaldiga landskap, vilket i sin tur förvärras av klimatförändringarna. Men tänk om våra stadslandskap i stället kunde bli en del av lösningen, en väg att vinna tillbaka en del av vårt förlorade naturarv? Här finns dessutom stora delar av samhällets kapitala resurser.

Alltmer forskning visar hur vardagsnatur i närheten av där vi bor påtagligt stärker människors hälsa och välbefinnande – inte minst för stadsbor. Svalkan i lövskuggan, bisurret och fjärilsfladdret bland blommorna på parkens försommaräng, eller mötet med en sjungande rödhake. Det är sådant som bryter storstadsjäktet och stimulerar till reflektion och återhämtning.

Så hur kan städerna härbärgera ännu mer natur och kanske till och med fungera som refug för vissa arter? Självfallet måste de gröna fingrarna i stadslandskapet inte bara skyddas från exploatering, utan också utvecklas med rikare naturtyper och strukturer som gynnar både flora och fauna. Men målet bör också vara att låta naturen förenas med de mest urbana miljöerna – ja, rentav gå upp i och bli en sammanflätad del av stadsmiljön.

I Urbios undersökning kring begreppet stadsbiotoper har utgångspunkten varit att fylla annars sterila och hårdgjorda ytor med liv. Typiska sådana ingenmansland och miljöer som få människor fäster sig vid, är trafikrefuger, asfaltsparkeringar eller gräsmatteöknar. Men det gäller att låta naturen få fäste. Därför behövs substrat och element i naturmaterial, med porer och hålrum som komponeras så att livsrum alstras – allt utformat på sätt som också bidrar till upplevelsevärden och naturpedagogik.

Stadsbiotoper omvandlar anonyma icke-platser till mer attraktiva platsbildningar som infogas i stadsbornas mentala karta. Med en intresseskapande begreppsapparat, exempelvis sandrefuger, ris-staket, fågelrondeller, nektarslänter och mulm-möbler – förstärks åtgärdernas legitimitet.

Det är nu hög tid att få till en förändring och vända trenden med krympande urban grönska. Med stadsbiotoper som hävarm och med en god portion kreativitet, mod och kunnigt ledarskap – kan och bör natur ta mer plats i våra urbana landskap. Lågt hängande frukt att börja med är att omvandla lågutnyttjade parkeringsytor och vidsträckta gräsytor. Tänk att i stället få uppleva mer av fruktträdgårdar, ängsmarker, lövlundar, kolonilotter och blommande bryn! Gärna kryddat med strukturer som bibäddar, veddepåer och holkprogram!

Det vore förstås önskvärt om varje byggnad i staden bjöd till med fasadytor för klätterväxter och takytor med torrängar. Om underutnyttjade ytor kunde omvandlas till stadsbiotoper på bred front, skulle staden bli en betydligt rikare livsmiljö för alla – oavsett antal ben, eller eventuella vingar!