En urban ekosystemtjänst som få pratar om är stadsnaturens förmåga att leverera oss naturpedagogiska insikter. Genom att bidra med upplevelser av natur i vardagen skapas en nyfikenhet och känsla av sammanhang och samhörighet med naturen. Med ökad förståelse för naturens cykler växer viljan att leva med ett minskat ekologiskt fotavtryck. Speciellt viktigt är det att göra barnen nyfikna och kunskapstörstiga på natur. Risken finns annars att vi skapar kommande generationer av naturanalfabeter; vilket riskerar att leda till mer utbredd biofobi och i förlängningen ett minskat ekologiskt ansvarstagande.

För att medvetandegöra och bilda opinion behövs en berättelse om hur natursystemen och livet i staden hänger samman. Rödgrönblå stadsbyggnadskonst handlar om precis det – att skapa interaktionszoner mellan stadsnaturens grönblåa strukturer och det röda, människobaserade livet i staden. Det behövs nu landskapsarkitektoniska interventioner som både alstrar biologisk mångfald och som synliggör naturens nyttor. Interventionerna kan gestaltas som koncentrat av natur, som injiceras på strategiska platser i det urbana landskapet, understödda av de storskaliga naturförutsättningarna.

De akvatiska biotoperna är särdeles livalstrande, speciellt i gränszonerna mellan det våta och torra. Inom naturvården pratar man om ekotoner – det vill säga de överlappande zonerna mellan olika former av habitat. Hur kan vi få in fler ytor av det här slaget, både genom att generera torra partier där det redan är vått och vise versa?

Ett exempel på hur detta skulle kunna göras är Vaseskär. Vaseskär är tänkta flytande biotoper ute på stadens vatten som är barnkammare för både fisk och sjöfågel. Dessutom är de sällsamma besöksplatser på sensommaren för farkostfarande fritidsfolk.

Både över- och undersida på skären skulle kunna göras biologiskt tillgängliga. Kobbarna förses med myllrande fuktäng, och med ett diffust gränssnitt mellan vatten och land skapas habitat för en rad fuktgynnade växt- och djurarter. Speciella ilandstigningsplatser och torra picknickplatser styr det mänskliga slitaget. Kobbens undersida är försedda med monterade döda träd, så kallade vasar, som med sina grenverk sticker ut runt ön under vattnet och bildar ett skyddande barnkammar-rev som drar till sig insekter, kräftdjur och småfisk. Signaturart för Vaseskären är skrattmåsen som med sina skränande fågelkolonier skyddar även andra häckande fågelarter och som på ett pedagogiskt vis visar på naturens cykler.

Ett annat exempel på akvatiska stadsbiotoper är Tjärnmanegerna. Dessa är vattensamlingar omgärdade av kallmurar av sten i lagom sitthöjd. Tjärnmanegerna fungerar som dagvattenbuffrande dammar med nyanlagda, fuktgynnade växtsamhällen. De här platserna kan fungera som viktiga refuger för grod- och kräldjur, vilket de omkringliggande stenmurarna faktiskt bidrar till. Förutom att stenmurarna bjuder in folk att slå sig ner och njuta en stund av jagande trollsländor och förbi-simmande salamandrar, fungerar de även som viktig övervintringsplats åt inte minst grodor och ödlor. Dessutom kan skolbarn nyttja Tjärnmanegrarna som utomhusklassrum där vattenspegeln blir som en scen för naturlivet. Dammarna placeras i stadslandskapets lågpunkter där folk passerar förbi och dit dagvatten från gångvägar, torgytor och tak enkelt kan ledas. Varje skolgård borde få sin egen Tjärnmanege!

Både Vaseskären och Tjärnmanegerna kan sägas vara en slags blöta biotopiska platsinterventioner där människa och natur bjuds in att mötas. De placeras förstås i strategiska lägen där de kan komma att understödja redan befintliga habitat.