En av vår tids stora utmaningar är att få slut på förlusterna av biologisk mångfald. Vår landsbygd präglas av storskalig monokultur och blir allt mer artfattig. Samtidigt växer stadslandskapen så det knakar och en hel del djur- och växtarter lyckas ställa om från det gamla kulturlandskapet och hittar en fristad i staden.

Faktum är att spännande naturtyper ofta hittar en nisch i det störda och tillfälliga i stadslandskapet. Ett exempel på en helt egen urban natur är stadens ruderatmarker, skräpmarker med ett nedvärderande ord, som ofta hyser en förtjusande cocktail av spännande kulturväxter och djurliv. Medan gamla hålträd allt mer blir en bristvara på landet, så är det fullt av dem i parkerna i staden. När ängsmarkerna försvinner i omlandet så emigrerar ängsväxterna till väglandskapets dikesgrenar och vidare in i städernas trädgårdar. Staden som biotop!

När städerna står inför en omdanande utbyggnad används ofta förlusten av naturvärden som motargument. Men behöver natur alltid stå i motsats till ny stad? Kan det tvärtom vara ett gyllene tillfälle att bygga in och integrera nya typer av kvalitativ stadsnatur i de urbana landskapen och på så sätt säkerställa att det görs plats för det gamla kulturlandskapets arter?

Inom naturvården används begreppet signalart som en indikator på en biotops höga naturvärde. Kunde det vidareutvecklas även i stadsutvecklingssammanhang? Urbana signalarter skulle kunna bli en målbild och senare även ett kvitto på att stadsutvecklingsprojekt med integrerade biotoper faktiskt lyckats bli mer värdetäta och upplevelserika.

Gurun inom biotoptak, engelsmannen Dusty Gedge, framhöll på ett seminarium förra året att biotoptak borde byggas med sikte på att få in apollofjärilen till våra städer. Biotoptaken måste då hysa en örtrik flora där apollofjärilen kan finna nektar. Samtidigt måste värdväxterna för apollofjärilens larv, torrmarksväxterna fetknopp och kärleksört, etableras. Apollofjärilen blir en utmärkt urban signalart för välfungerande och vackra biotoptak!

Vid anläggande av dagvattendammar i våra städer borde siktet vara inställt på att få in de fridlysta och allt mer sällsynta groddjuren. Om större vattensalamander utses till urban signalart behövs förutom själva vattendraget även fuktäng, död ved, lövförna och stenrösen. Dessa miljöer fungerar förstås som jaktmarker, övernattningsbostäder och övervintringsplatser för en rad andra smådjur också. Det här genererar myllrande närmiljöer för barn och unga vuxna att göra spännande upptäckter i där den större vattensalamandern närvaro får ett stort symbolvärde.

I Norra Djurgårdstaden har tankarna på att bygga in biotoper i ny stadsbebyggelse kommit en bit på väg. Eftersom Nationalstadsparken hyser norra Europas största område för veteranekar ska det intilliggande stadsutvecklingsområdet Norra Djurgårdstaden fungera som ’stepping stone’ mellan Södra och Norra Djurgården för eklevande organismer. Med hjälp av grönytefaktorn premieras landskapsarkitektur med förekomst av ek i olika former, levande träd eller död ved, för att säkerställa spridningskorridorerna i stadsdelen. Här skulle till exempel skalbaggen bredbandad ekbarkbock kunna fungera som urban signalart. Förekomst av skalbaggen skulle verifiera att intentionerna med grönytefaktorn faktiskt fungerat. Om vi menar allvar med att skapa biologisk mångfald i nya stadsdelar så kan urbana signalarter bli ett spännande verktyg med stort symbolvärde. Urbana signalarter skulle hjälpa oss att spänna bågen och ta sikte på vad som skapar verkligt hållbara och värdetäta stadslandskap!