Ännu en sommar i Antropocens era har gått mot sin slut, med bevattningsförbud, sinande brunnar, brunbrända gräsmattor och eldfängda thujahäckar färskt i minnet. På vilka sätt bör städernas grönstrukturer anpassas när långvariga perioderna utan regn verkar ha blivit det nya normala?

En påtaglig konsekvens av klimatförändringarna är de allt fler och allt längre perioder av värmeböljor och brist på nederbörd som för med sig torka, vattenbrist och ökande risker för större bränder. För städers planering av grönstruktur innebär detta ett motsägelsefullt dilemma. För samtidigt som behovet av stadsgrönska blir allt större och allt viktigare för livet i städerna, kan vattenbristen sätta stopp för den nödvändiga bevattningen av denna växtlighet. Utan vatten riskerar vegetationen att förvandlas från brandskydd till eldsvådligt bränsle.

Städernas alla hårdgjorda och värmebuffrande ytor (i kombination med värmealstrande aktiviteter som trafik, uppvärmning och – ironiskt nog – AC-anläggningar) skapar så kallade urbana värmeöar. Värst är situationen i innerstäderna, centrumanläggningar, höghusområden och på parkeringsplatser. Speciellt utsatta för långvarig hetta är barn och äldre multisjuka. En genomtänkt grönstruktur har en nedkylande effekt på sitt närområde och bidrar till folkhälsan under värmevågor. En självklar första prioritering är därför att gröngöra vid och på förskolor, skolgårdar, äldreboenden och vårdinrättningar.

Strategiskt placerad lövvegetationen kan i så kallat ”saftspänt” tillstånd vara ett riktigt fiffigt sätt att sätta stopp för eventuell brandspridning. Det visste stadsplanerare redan på artonhundra-talet då trädalléer planterades mellan kvarteren i trästäderna och järnvägsparker anlades, inte bara som välkomnande och rekreativa platser, utan också som gnistskydd för de koleldade ånglokomotiven. Kanske svalkande lövgrottor blir vår tids bidrag till denna tradition av grön ingenjörskonst?

För en sak är säker: torrperioderna kommer sätta förvaltningen av stadsgrönskan på prov i och med att bevattning av vegetation i framtiden inte kommer kunna förlita sig på det alltmer åtråvärda dricksvattnet. Innovativa idéer och strategier med helhetssyn på livet i staden behöver börja implementeras snarast.

Att omhänderta och göra nederbörden på stadens hårdgjorda ytor biologiskt tillgängligär en essentiell del av konceptet för så kallade ”svampstäder” (från engelskans ”sponge cities”). Men ibland står stuprörstänk i vägen – bokstavligt talat. Kanske varje tak i staden ska förses med ett magasineringspåbud? En lågt hängande frukt vore att låta dimensionera framtida trädplanteringar i gator och på torg på ett sådant sätt att även takvatten från intilliggande byggnader kan få plats. Tyvärr sätter fastighetsjuridiska regler just nu ofta krokben för den här typen av samverkande hållbarhetslösningar. Uppsträckning, kommunerna!

Sättet vi bygger växtsubstrat kommer behöva förändras, från törstiga torvbaserade planteringsjordar där växterna blir ”lata”, till mer sparsmakade sandbäddar och biokolsmakadam där växterna blir tvungna att etablera robusta rotsystem som samarbetar med svamparnas mykorrhiza. Även valet av växtmaterial i kommer att behöva skruvas på, där mer xerofila, dvs torktåliga, växtarter behöver ges mer plats, även genom växtförädling av nya namnsorter. Artrika växtkompositioner är också att föredra då arternas olika strategier för överlevnad bidrar till ökande torktålighet. 

I det fall fuktkrävande ”prinsessan-på-ärten”-arter ändå används bör krav ställas på lokal vattenmagasinering med bevattningssystem. Här krävs fler goda exempel på funktionssäkra lösningar på regnsamlande kärl, soldrivna pumpanläggningar, filterlösningar och droppbevattningssystem! 

”Grön-gräsmatteskam” har på vissa håll blivit något av ett samtida fenomen. Att ställa om och sköta merparten av gräsytorna som blommande ängsmarker bidrar inte bara till mer biologisk mångfald, utan ger ofta ett mer estetiskt tilltalande uttryck jämfört med brunbrända gräshav. Där kortklippt gräsmatta för lek och spel ändå är önskvärt, kan marken med fördel utformas som en ”sunken green”, där vattnet i den omgivande marken ofta trycker på och håller gräset grönt. De nedsänkta gräsytorna är dessutom perfekta ställen att leda vattenmassor till vid skyfall.

Begreppet ”svampstäder” sätter fingret på något helt avgörande inom dagens stadsplanering: att genom naturbaserade lösningar tillvarata regnet – i stället för att snabbast möjligt leda bort det. Men målet med svampstäder är alltså inte bara att skydda mot översvämningar, utan handlar lika mycket om att rusta mot framtida värmeböljor och eldsvådor!