För att stadens ibland underutnyttjade ”restnatur” ska bli medvetandegjord och rekreativ tillgång för stadsborna behövs social kodning. Ett sätt att lösa detta på är ”Röda ledtrådar till gröna oaser” – ett matchmaking-koncept som för samman stadsborna och de överblivna naturplatserna i det urbana landskapet.

Stadslandskapets skogsdungar och bergknallar för ofta en hotad tillvaro. I både stadsplanerarnas och byggbolagens ögon ses dessa ”restytor” som byggbar mark. Argumentet är ofta att de här platserna är undermåligt nyttjade och att många upplever dem otrygga. Men faktum är att här i avskildheten försiggår ofta en hel del livligheter. Här kvittrar häckande stadsfåglar, folk promenerar förbi med hund – allt medan barnen i skymundan bygger hemliga kojor. Kanske är det också här ett nyförälskat par kysser varandra för första gången en stilla vårkväll. Grönskan och den biologiska mångfalden understödjer härifrån det övriga livet i staden via en rad ekosystemtjänster. Utevistelse i grönska har en fysisk och psykisk hälsofrämjande effekt på människor och ju mer grönskan används för rekreation – desto bättre!

För att uppvärdera impedimentnaturen och visa på dess fulla rekreativa potential behöver folk få upp ögonen för den och ha en ursäkt att ta sig dit. Att få fler att ta sig till dessa platser och sedan vistas i den gröna miljön skulle ge både psykiska och fysiska hälsobefrämjande effekter. Förslaget ”Röda ledtrådar till gröna oaser” är ett sätt att medvetandegöra och skapa nyfikenhet kring det stadsnära vilda.

Förslaget består av två delar. Den första delen handlar om att skapa nyfikenhet och rörelse via enkla ledstråk, medan den andra handlar om att genom programmering ge förevändningar till utevistelse i det gröna. De röda ledtrådarna läggs ut i den mer hårdgjorda stadsmiljön, där de så småningom avslutas i en ”bortglömd” naturplats. De utförs som målade linjer på marken, över gator och trottoarer och övergår ibland i textila spännband som fästs i befintliga stolpar eller träd.

De gröna oaserna är temporära platsbildningar i den negligerade naturen som kan vara möblerade med enkla utomhusfåtöljer, långbord eller hängmattor. Eller varför inte ett eremitage, ett utegym eller en kojbyggarplats?

Stadsmiljön skulle kunna fyllas på med många röda trådar för att påminna medborgarna om alla rekreativa utemiljöer som finns runt om i staden. På så sätt skulle ett helt nätverksliknande system av röda trådar och gröna oaser alstras som påminner oss om att en tät stadsväv är hel först när den gröna strukturen är integrerad.