I en tid präglad av parallella kriser behövs nya angreppssätt för hur publika parker både anläggs och sköts. På vilket sätt kan myllerparker med re:natur gjuta nytt liv i våra stadslandskap?

I skriften ”La Pensée sauvage”, Det vilda tänkandet (1962) myntade den franske antropologen Claude Lévi-Strauss (1908-2009) begreppet ”bricolage”. Bricolage, som kom ur Lévi-Strauss studier av naturfolk, är ”resursbaserade improvisationer” där tillgängliga material sätts samman till nya helheter – som i sig skapar olika mervärden. Begreppet, som fått spridning inom vitt skilda områden, har inte minst bäring på en ny riktning för landskapsarkitekturen i en tid av parallella kriser.

Att hushålla med knappa naturresurser är något vi av nödvändighet var experter på bara för några generationer sedan. Hushållerskan tillika kokboksförfattaren Kajsa Wargs (1703-1769) numera bevingade ord ”man tager vad man haver” speglar var vi kommer ifrån, även om uttrycket sägs vara en efterhandskonstruktion. Och sägningen skulle även kunna bli ett utmärkt framtidsrecept på hur genom fiffiga och förnuftiga lösningar kan tackla några av vår tids utmaningar.

Enligt tankesmedjan Global Footprint Network inträffade världens överkonsumtionsdag i år redan den 30:e juli. 1970 var motsvarande datum den 29:e december. Sverige är ett av de länder som bidrar till att tidigarelägga datumet; Sveriges Overshoot Day inträffade redan den 4:e april i år. Det innebär att vi i Sverige har en utomordentlig utmaning i att gå från en slit-och-släng-kultur till ett samhällsbygge som nyttjar naturresurserna på ett klokt sätt – i den takt naturen faktiskt mäktar med att regenerera. Detta gäller så klart även hur vi anlägger och förvaltar våra offentliga stadsrum och parker.

Det är här re:natur och myllerparker kommer in i bilden. Re:natur skapas genom att hopa olika återbrukade naturmaterial i form av nya habitat för levande organismer.  Myllerparker är publika platser vars uppbyggnad utgörs av just re:natur. Här kan överblivet material från driften och skötseln av gator och torg, parker och stadsnatur ges nytt liv. Myllerparker har potential att bli viktiga plattformar i stadslandskapet som inte bara knyter samman några av de urbana materialflödena, vilket så klart minskar de miljöbelastande transportbehoven – utan också understödjer den biologiska mångfalden lokalt. Dessutom skulle myllerparkerna kunna fungera som rekreativa mötesplatser och sociala nav.

In i myllerparkerna levereras olika naturmaterial som arrangeras till olika delkomponenter i parkens struktur. Här komposteras gräsklipp och löv, somt bildar ny matjord i parkens woodland. Avslaget hö från omnejdens ängsmarker används till snokkomposter och till täckning och jordförbättring i myllerparkens samodling. Kvistar, grenar och stammar från traktens parkskötsel förvandlas till risgärden, ekoveddepåer och andra strukturerande element samt till rustika möblemang. Upptaget sandningsgrus används som substrat till nyetablering av ängsytor och ogrästäckning medan utbytt sandlådesand skapar fina stekelbäddar.

Myllerparkerna behöver vara ordnade så att de möjliggör kontinuerlig förändring, där material fylls på beroende på säsong. Här behövs självklart kunnig personal som samordnar det föränderliga innehållet; hela tiden med utgångspunkt i idéerna bakom parkens långsiktiga utveckling. Dessa personer ”krattar manegen” för det material som blir till förfogande och ansvarar för säkerhet och redskap. Ytterligare en roll är att förmedla ett tillåtande medskapande, exempelvis genom att ordna med spännande samarbeten mellan konstnärer och barn och ungdomar.

Att precis som Kajsa Warg ta tillvara på sådant som blir över och förädla materialen till nya ”bricolage”-kompositioner à la Claude Lévi-Strauss ter sig alltmer som en självklar väg framåt. Med myllrande återbruksparker runt knuten kan fler ta del av ett tankesätt som kan inspirera andra samhällssektorer än bara offentlig miljö. Leve alla de återbruksinitiativ som för oss närmre ett mer fiffigt hushållande med resurserna!