Året är 2022 och denna krönika skrivs från ett populärt kafétorg, vilket är en av stadens nyligen cyberbefriade platser. Det var nämligen någon gång i mitten av 10-talet när hela städer fått wifi-täckning som de första rösterna började höjas för nedkopplade frizoner. Kritikerna menade att vi var offer för ”de små stegens tyranneri” och att våra sinnen ”cyberpunkifierats”.

Allt mer vaken tid spenderades på nätet, vilket gav avtryck i språket. Verklighetens ”här och nu” beskrevs på internetslang med akronymer som AFK (Away From Keyboard) och IRL (In Real Life). Ett av 2014 års nyord var typiskt nog ”mobilzombie”, en beskrivning av människor med uppmärksamheten riktad in i skärmen.

Forskarna fann att de digitala flödena som ständigt pockade på uppmärksamheten gav negativa konsekvenser för både folkhälsan och födelsetalen. Man fann att nätets lockelser trängt ut de fysiska mötena och folks egna upplevelser av världen. Människor började därför efterfråga analoga motvikter till de digitaliserade tillstånden. Ångesten för att missa något, Fear Of Missing Out (FOMO), byttes ut mot Joy Of Missing Out (JOMO). Bland resursstarka medborgare spenderades fritiden nedkopplad, vilket orsakade fler miljöbelastande långresor till perifera platser med icke-täckning.

Vändningen kom andra halvan av 10-talet. Människor hade börjat skaffa uppkopplade hornhinneimplantat som filtrerade den reella världen. Det blev förstås folkstorm när det kom fram att illvilliga hackersyndikat börjat plantera sinnesupplevelser i individers medvetanden.

För att locka den kreativa klassen till sig startade en kapprustning mellan storstäder om att utropa analoga oaser på strategiska punkter i det urbana landskapet. Rekreativa stadsrum som släcktes ned av stadsplanerarna var först och främst restaurang- och kafétorg, större lekplatser och urbana naturparker. Den gemensamma nämnaren för de utvalda platserna var att den smarta nedkopplingen alltid kombinerades med högperformativ och upplevelserik landskapsarkitektur. För att rättfärdiga de cyberbefriade platsen krävdes att de var berikade med attraktiva funktioner och höga estetiska värden. Fokus på dessa platser låg på mötet mellan människor och interaktionen med den urbana naturen. Torftig stadsmiljö bannlystes.

De cyberbefriade mötesplatserna orsakade förstås till en början både irritation och anklagelser om teknikfientligt förmynderi. Men snart upptäckte även motståndarna fördelarna. Folk fick nu få sin välbehövliga mentala återhämtning, så att de kunde hantera den digitala livsföringen i övrigt och därmed stå mer robusta i det långa loppet. Spontan chit-chat uppstod allt oftare i det offentliga rummet. De mellanmänskliga relationerna fick en ny dignitet. Barn blev nu i högre grad sedda och bekräftade av sin vuxna omgivning. Och tack vare de högkvalitativa publika platserna spenderade stadsborna plötsligt mer fritid och semester hemma i sin egen stad.

Våra stadsmiljöer är och har alltid varit konsekvensen av behovet av det fysiska mötet. De cyberbefriade stadsrummen blev en påminnelse om detta faktum.