Alla är vi medskyldiga till att segregationskrafterna obönhörligt sållar olika ifrån varandra. Idag är våra städer mer uppdelade än någonsin. Förr fungerade ofta våra skolor som kulturella nav och brobyggare i våra städer. Tyvärr skjutsas barn till välbemedlade föräldrar numera långväga till mer populära friskolor, vilket naturligtvis underminerar potentiell integration i de kommunala skolorna.

När nya stadsdelar i våra storstäder nu byggs ut i en rasande fart finns sällan strategier för att fånga upp det blivande lokalengagemanget bland de inflyttade medborgarna. Morgondagens invånare har ju som bekant sällan en röst i stadsplaneringen.

Mitt uppe i en period av självcentrerad individualism verkar det ändå finnas ett uppdämt behov, till och med hos jag-generationen, att engagera sig i lösa nätverk och lokala föreningsliv. Hela hipster-subkulturen är ett stort sökprojekt efter det autentiska i tillvaron, ett slags drömmande om hantverkskunnande och lokalproduktion. DIY (Do It Yourself) har kommit att bli en samhällsrörelse som handlar om allt från gatsmart stadsodling och den senaste matlagningen, till egentillverkade kläder och möbler. Men för att komma till skott med att utföra allt det som finns att lära på Youtubes instruktionsfilmer behövs faciliteter som lokaler, verktyg och kanske även kunnig personal. Optimalt skulle DIY kunna smältas samman med delande-ekonomiska system i en ny form av mötesplats: Grannverkstäder! Grannverkstäder är föreningsdrivna aktivitetshus med tillhörande platsbildningar som fylls med innehåll utefter medborgarnas önskemål och behov.

I Grannverkstäderna gör man det själv – tillsammans med andra. Det behövs verkligen faciliteter som skapar positiv social friktion. Grannverkstaden bygger på samma idé som bibliotek, fast med mer liv i. I Grannverkstadens lokaler och närmaste omgivning kan olika människor mötas och lära av varandra, oavsett åldersskillnader och kulturell bakgrund.

Här skulle det gå att med medlemsbeviset låna samägda verktyg som sticksåg och slagborr. I speciella salar finns möjlighet att mecka, snickra och sy. Som del av faciliteterna finns förstås en swopshop för exempelvis barnkläder och böcker. Grannverkstaden är samtidigt både ungdomsgård och kvällskurslokal, och kan fungera som viktig katalysator för andra sociala verksamheter i stadsdelen. I lokalerna snickras fågelholkar och odlingslådor, kaninburar och dirtbike-ramper. På helger och lov utgår bygglekar med de mellanstora barnen härifrån. Fyller du jämt lånar du partytälten och möblerna här. Under det stora väderskyddande taket kan allt från marknader till fester äga rum.

Men har inte detta med gemensamhetshus prövats förr och misslyckats? Varför skulle detta fungera nu helt plötsligt? Mycket har hänt sedan 70-talets kollektivlösningar. Förvärvsarbetande 2015 innebär för väldigt många numera abstrakta och ändlösa uppgifter framför en skärm. Vi har tappat både det praktiska arbetet med våra händer och mötet med andra människor. Vi lever i hög materiell välmåga samtidigt med utbredd mental ohälsa. Unga vuxna har i allt högre utsträckning börjat omvärdera vad som gör oss lyckliga egentligen. I det sammanhanget har Grannverkstäderna nu en viktig funktion att fylla. 

Vem ska då betala för kalaset? I botten behöver Grannverkstäderna vara långsiktigt säkerställda via kommunfinansiering. För att utveckla verksamhetens olika delar behövs toppning med intäkter bestående av medlemsavgifter, bidrag, sponsring, filantropi och crowd funding. När ideella krafter hittar gemensam sak skapas ofta starka lokalrörelser.

Eftersom det blir allt dyrare att bo i en stad kommer vi i framtiden bo i allt mindre lägenheter för att ha råd. Då ökar samtidigt värdet av att dela på ytor tillsammans med andra. Grannverkstäderna skulle bidra till mer trygga grannskap, där stadsdelen känns mer som ens hembygd. Vi behöver gemenskaper som definierar vår plats i en alltmer globaliserad värld. Genom att hårdprogrammera vissa delar av de publika stadsrummen lockas eldsjälarna fram att inspirera andra. I Grannverkstäderna skulle individens initiativförmåga förenas med kollektivets samarbetsfördelar och ingjuta en efterlängtad hembygds-feeling – mitt i storstadsdjungeln.