På vilka sätt ekosystemtjänsterna ska byggas in och tillåtas ta plats i våra städer är en het fråga i stadsbyggnadssammanhang just nu. På en krympande andel av den bebyggda ytan ska stadsgrönskan klara av att leverera än fler nyttor. Men går ekvationen ihop?

Gröna naturelement har alltid använts för att på olika sätt förbättra livet i staden. I skogslandskapens trästäder, som björkarnas Umeå, planterades gaturummen med trädalléer för att stoppa spridningen av eldsvådor. När städerna förbands med räls under andra halvan av 1800-talet anlades järnvägsparker som ett sätt att förhindra spridningen av gnistor från de koleldade ångloken. För att ge arbetarklassen möjlighet till rekreation i det fria på den lediga dagen kom många stads- och folkparker på plats, med en baktanke om att stävja den utbredda konsumtionen av alkohol. Exemplen visar på hur nyttoskapande naturen beretts yta i våra städer.

I dagens stadsstrukturer har stadsgrönskan fått än mer vittgående funktioner. Möjligheten till återhämtning och rekreation har blivit en allt viktigare fråga i en tid med högt uppskruvat tempo, med utbredd psykisk ohälsa som konsekvens. Parkmiljöerna ska både ge rofyllda upplevelser och stimulera till lekaktiviteter och rörelse. Dessutom ska det gröna i staden både härbärgera biologisk mångfald och bidra till att klimatanpassa den urbana miljön genom att exempelvis kyla vid värmeböljor och dämpa dagvattenflöden vid skyfall. Men när bostadsförsörjningspolitik och ekonomiska intressen får styra väger de gröna värdena många gånger lätt.

Men stadslandskap är extrema växtplatser. På grund av all energialstrande aktivitet och den höga andelen hårdgjord yta i staden är årsmedeltemperaturen flera grader högre här än i omlandet. I detta människobyggda kanjon-landskap är det torrt och blåsigt på ”topparna” medan marken i ”dalsänkorna” är skuggig, punktvis blöt och utsatt för slitage och föroreningar. Så i täta kvartersstadsmiljöer används med fördel växtmaterial som klarar dessa vedermödor. Då är dessvärre inte alltid våra inhemska träd- och buskarter de bäst lämpade. När exotiska arter istället väljs av landskapsarkitekterna stimuleras inte den lokala faunan på ett optimalt sätt, som ofta påpekas av urbanekologerna.

Nya växtsubstrat anpassat för urbana miljöer har på senare år gjort spännande landvinningar, vilket förbättrar förutsättningarna för den i övrigt hårt utsatta växtligheten i stadsmiljöer. Sannolikt kommer vi snart se liknande utvecklingssprång när det gäller ekosystemtjänst-optimerat växtmaterial. Genmodifierade växtsorter kan, om vi nu skulle vilja det, öppna upp för hissnande möjligheter. Kanske finns plötsligt träd på marknaden som ”äter” föroreningar och har bullerdämpande bark! För att skapa grundläggande förutsättningar för de urbana ekosystemtjänsterna behövs, både nu och i framtiden, tillräckligt utrymme åt stadens grönblåa strukturer. Bara med krav på kvalité kombinerat med kvantitet kan vi alstra tillräcklig resiliens inför framtida samhällsutmaningar. Med dagens alltför ofta suboptimerade ytor för stadsgrönskan går tyvärr inte ekvationen med kraven på ekosystemtjänsterna ihop. Det är dags att sprida insikten om att ordentlig plats för stadsgrönskan är förutsättningen för hög verkningsgrad på nyttorna!