Allt fler människor lever sina liv i urbana landskap, allt mer fjärmat från naturen. Statistik från EU visar att Sverige är det land i Europa där urbaniseringsprocessen skett snabbast de senaste åren. En konsekvens av det är att matproduktion för allt fler människor kommit att bli någonting abstrakt. Samtidigt växer intresset för stadsodling snabbt – kanske som en motreaktion på det industriella matframställandet? Varför välja när man kan få både stadens puls OCH egenskördade sparris!?

Att staden skulle bli självförsörjande är önsketänkande. Snarare handlar stadsodlandet om de många naturpedagogiska och sociala förtjänsterna, både på individnivå och i den större skalan. Odlande har, enligt en mängd forskningsresultat, en positiv påverkan på hälsa och välbefinnande. Man kan därför prata om att den odlade naturen förser oss med viktiga ekosystemtjänster. Med ökad kundskap om hur man kultiverar marken i urbana miljöer i syfte att producera mat skapas en mer stresstålig stadsstruktur. Stadens resiliens ökar.  Att odla sin närmiljö stärker också de sociala banden på ett lokalt plan, vilket i förlängningen skapar en tryggare och mer integrerad stad.

En intressant iakttagelse är att vad som är gynnsamma förhållanden för närodling är också attraktiv utemiljö för människor. Biofili handlar om människans fallenhet för livfullt, myllrande utemiljöer och odling skapar just dessa attraktiva och stimulerande platser.

Ytterligare en aspekt är kulturväxthistoria kopplat till gastronomi. Livsmedelsbutikerna hanterar endast ett fåtal sorter frukter och grönsaker som är framtagna för att klara transporter utan att se oaptitliga ut. Dessvärre är dessa sorter ofta inte alls lika aromatiska som våra äldre kulturväxter. Med lokal matproduktion av gamla kultursorter inne i städerna skulle fler människor ha möjlighet att få tag på välsmakande, färskt frukt och grönt utifrån säsong.

Var ska stadsodlingarna få plats? Stadsodingarna gör förstås mest nytta om de är belägna där människor faktiskt upphåller sig. Därför är varken högteknologiska vertikalodlartorn eller guerillaodlande på perifera skräpmarker svaret. Stadsodlandet måste istället integreras i stadsbyggnaden på ett småskaligt sätt. Men eftersom odling ställer höga krav på sol, näring, vatten och lokalklimat skulle stadens morfologi påverkas. Hur skulle då en stadsbyggnad optimerad för närodling egentligen te sig?

För att nå en hållbar stadsbyggnad där stadsodlingen får en framträdande roll föreslår URBIO införandet av ”odling-1-på-5-principen”. Eftersom odlande är utrymmeskrävande måste ytor vigas tidigt i planeringsprocessen för att säkerställa framtida möjligheten till närodling. Principen bör införas i alla stadsutvecklingsprojekt med höga mål för social och ekologisk hållbarhet. Även om närodlingsoptimerad stadsbyggnad är mer kostsam att planera och anlägga, är den långsiktiga sämhällsvinsten större. Odling-1-på-5-principen kräver av byggherren att 20% av kvarterets fria yta ska planeras för odling. Detta skulle även gälla för parker och allmän platsmark där kommunen är huvudman. För att få räknas ska odlingsytorna inte vara underbyggda med garage. De måste också vara belägna på platser med god solinstrålning, vilket för med sig att kvarteren öppnas upp mot syd-sydväst. Bebyggelsen måste skapa goda lokalklimatförhållanden, medan gatan förläggs på skuggsidan. Närodlingsplatserna ska bestå av väldränerade, näringsrika jordar och gärna ligga svagt sluttande mot syd. De ska också ha tillgång till rinnande vatten sommartid, en kompostplats och ett gemensamt redskapsförråd. Växthus kan vara ett fint tematiskt inslag som förlänger växtsäsongen.

Men även tak och balkonger skulle få räknas in i odling-1-på-5-principen. Taken bör då göras svagt sluttande, tillgängliga via hiss och bestå av robusta konstruktioner för att klara vikten av den vattenmättade jordvolymen. Takträdgårdar har också torra förhållanden med mer sol och vind ju högre upp taket är. Odlingsytorna bör ha ett tätskikt skilt från takets tätskikt. Odlingsytorna kan med fördel utformas som större sammanhållna kärl. Takträdgårdarna kan gärna bestå av torktåliga köksväxter. Det bör också ges plats för fribärande odlingsbalkonger åt syd-sydväst, balkonger som utformas som breda kar fyllda med jord. Odlingsbalkonger kräver automatbevattning eftersom de oftast ligger i regnskugga.

Fler måste få chans att odla nära där man bor och verkar! Urbana fruktlundar kan planteras på underutnyttjade ytor i staden. Även stadens finparker bör göras mer produktiva med ätbart växtmaterial och urbana täppor. För att stadsodlandet ska komma barn och gamla till del ska det integreras på förskolor och skolor; vid äldreboende och vårdhem. Det som bör beaktas är avståndet till större vägar, samt att marken inte är förorenad. Andelen ettåriga växter bör reduceras de mer publika stadsrummen. Perenner, buskar och träd med ätbara nötter, bär och frukt bör bilda en större del av parkernas stomme. Parkerna kan förses med lekvänliga labyrinter av bärbuskar och platsbildande ”bärsåer”. Grillplatser kan med fördel förses med integrerade kryddträdgårdar.

Landskapsarkitektkontoret URBIO har i en rad bostadsprojekt med flerfamiljshus integrerat ätbart växtmaterial och odlingsytor i gestaltningen av den gemensamma gården. Eftersom närodling tar stor plats i anspråk är det viktigt att aktivera odlingsytorna och göra dem mer socialt multifunktionella. Vinteraspekt en är också viktig att beakta eftersom många tycker att odlingsplatser ofta ser skräpiga ut. Närodlingsplatsernas inramning och sociala ”plug-ins” blir en viktig gestaltningsuppgift för landskapsarkitekten att lösa när den närodlingsoptimerade staden tar form.