Ersätt parkeringstalet för bilar i projekten med ett lekytetal för barn. När lekvärdena integreras i stadsmiljön är det dags att förklara lekplatsen död.

1974 släppte ’James & Karin’ LP:n Barnvisor där de i ”Trafiklåten” beskriver barnens utsatthet i staden:

”Nu har det blivit som så att det är farligt att gå från en lekplats och hem till sin mamma
Alla bilarnas fart har ju ökat så klart och ingenting tycks få dem att stanna”

1974 rullade 2,5 miljoner personbilar i Sverige. Idag, fyrtio år senare, har den siffran nästan dubblerats till 4,6 miljoner. Barns behov av utvecklande uppväxtmiljö har fortsatt stått tillbaka i den allt mer bilintensiva staden. Lösningen har blivit instiftandet av trygga reservat för de små, kallat lekplatser. Det vi vuxna faktiskt signalerar är att dessa zoner, och endast dessa, är utemiljöer på barnens premisser. Visst tangerar det åldersbaserad apartheid?

Det är ett reellt problem att våra barns utveckling av nödvändiga färdigheter i exempelvis grovmotorik och risktagande får stå tillbaka när deras rörelsefrihet så starkt begränsas. Dessutom verkar det som att rädslan för att göra fel, snarare än modet att göra rätt, kommit att styra de vuxnas utformning av barnens lekplatser. Trygghetshetsen har resulterat i fantasilösa gummihav med utduttade lekutrustningar, där de knalliga färgerna föga kompenserar för den sterila helheten. Leksäkerheten i utemiljön besiktigas idag tyvärr utifrån ett ingenjörsmässigt fyrkantstänk utan att ta hänsyn till barns behov av utmaningar.

Tiden är nu mogen att tänka om kring barns rätt till stadsrummet och att på allvar integrera lekfunktioner där barn kan komma att passera eller vistas. För tänk om vi kunde göra helt tvärtom och integrera lekfunktionerna där barnen är. Vad sägs om att helt enkelt ersätta parkeringstalet för bilar i stadsbyggnadsprojekten med ett lekytetal som säkerställer multifunktionell stadsmiljö.

En bra start är att ösa på med integrerade lekelement i stadsmiljön. Här kan bara fantasin sätta stopp. En mur eller ett kantstöd ska bjuda in till balansgång. Ett räcke eller en handledare är plats för gymnastiska voltlekar. Plattbeläggningar på marken sätts i mönster för att sätta igång hopplekar. Parksoffor görs sviktande för att få till vilda gunglekar. Konstverken på torgen görs klättringsbara. Väggar och sidor på murelement är sarger till bollspel. Platser med lekmöjligheter ska alltid ha utrymmet till att uppmuntra vuxna att delta i leken.

Samtidigt behöver mer tillåtande och lekvänlig natur in i det urbana landskapet. Säkerställ att det finns klätterträd, snöhögar och branta ängsbackar där barns grovmotorik utmanas. Alla parkmiljöer och gröna rörelsestråk förses med stock och sten omgivet av slitagetålig vegetation med plats för barns jaga- och gömmalekar. Vårbäckar och småkärr lyfts fram och tillåts bli arena till barns upptäckarlekar. Lösa material som plankor, kvistar, sand och sten finns alltid tillgängligt för kreerande lekar.

Må vi hoppas att ”Trafiklåten” från 1974 snart kan få komma att kännas som ett inaktuellt tidsdokument. Med ett barnperspektiv som genomsyrar framtidens stadsplanering är vi allihop vinnare. Det är inte svårare än att minnas var man själv som barn gillade att leka. Lekplatsen är död – länge leve lekplatsen!