KOLONIHOLKAR – en utställning!
Under vårvintern 2023 snickrades en serie koloniholkar anpassad för fågel- och fladdermusliv kopplat till äldre bebyggelse. I byggandet av koloniholkarna uppkom en rad frågeställningar kring natur som tar rygg på mänsklig aktivitet och de snabba förändringar som präglar våra landsbygdslandskap idag. dessa funderingar tillsammans med koloniholkarna blev en utställning som ett samarbete mellan Urbio och FFAR, Forum för Arkitektur.

Ladda ned ritningarna till koloniholkarna här >
I snickrandet av koloniholkarna uppstår funderingar som tar oss till skärningspunkten mellan samhällsutveckling, arkitektur och biologi. I äldre bebyggelse fann flera av arterna i koloniholksutställningen möjligheter till att bygga bo. På vilka sätt kan den byggda miljön i framtiden utformas med skrymslen och vrår där positivt laddad urban nyttofauna kan få fäste? Hur ser sådan arkitektur ut? Vi står inför omfattande utmaningar i o m utarmningen av biologisk mångfald, som förvärras med klimatförändringarna. Det kan lätt kännas hopplöst. Vad är det för narrativ som behövs, som kan kraftsamla utan att ge falska förhoppningar?
Baldakininspirerade koloniholkar i falurött. De grundläggande måtten inhämtas från facklitteratur och på nätet. De ges ett hängande uttryck inspirerat av baldakiner eller draperade gardiner. Eftersom koloniholkarna står ut formmässigt, målas de i faluröd slamfärg för att smälta in rent kulörmässigt. Holkarna byggs med from förhoppning om att locka tornseglare, hus- och ladusvalor samt fladdermöss att boa in sig på gården och maxa livet i omnejden. Snickrandet har en terapeutisk inverkan på välbefinnandet. I görandet gömmer sig tröst i alltmer osäkra tider.


Det gemensamma ursprunget i grottan. Om man har klippbranten eller grottan som barnkammare är ytan starkt begränsad och man gör klokt i att inte hävda revir, utan istället samsas med andra. Att föda upp ungarna i en koloni har både för- och nackdelar. Det må vara svårt att hålla kollektivet hemligt för rovdjur, i gengäld: gemensamma varningssystem och lätt för individen att gömma sig i mängden. Tänker man efter är även vi människor, som tränger ihop oss i byar och städer, också kolonivarelser! Kan orsaken stå att finna i vårt ursprung då vi, likt svalor och fladdermöss, sökte oss till grottor för skydd och skyl?

Människans boningar är också djurs livsmiljö. Ett flertal bevingade varelser har upptäckt fördelarna med att ta rygg på människans verksamheter i jordbrukslandskapet, som alstrar både mat och husrum. Vid människans byar och städer uppstår exempelvis avskrädeshögar och gödselstackar med ett lika myllrande som aptitretande insektsliv. Och människors byggnadsverk, från medeltidens kyrkor och borgar till senare tiders ladugårdar, fungerar utmärkt som artificiella klippväggar och mikrogrottor. På vilka sätt kan vi bjuda in den flygande faunan att bli en viktig del av en gemensam livsmiljö? Här finns mycket att lära!


Sällsamma luftakrobater på reträtt. Längs Stångådalen i Östergötland ligger släktgården Skålefall. Här har människor brukat markerna sedan medeltiden. Under sommarmånaderna präglas skyarna över hagarna av hussvalornas ’prrit-prrit’ och tornseglarnas ’srii-srii’. Sent på eftermiddagarna cirklar hussvalorna, nu i sällskap med ladusvalorna, runt mangårdshuset. Under takfoten på den över 120 år gamla ladugården intill häckar hussvalorna i sina bon av lera, gödsel och växtdelar. I decennier har det alltid varit sju, åtta häckande par, men 2022 var där bara tre. En molande oro gnager; tänk om svalornas kvitter en dag tystnar?

Anteckningar skvallrar om en varmare värld? Under åren 1927 och fram till sin död 1964 för gammelfaster Svea enkla noteringar kring livet i Skålefall. Det är vår- och höstbyk, sådd och skörd. Vissa år skriver hon upp när sädesärlan, lärkan och staren dyker upp första gången. Den 11:e maj 1939 ”kom svalorna hit”, antecknar Svea. Är det anfäder till dagens hussvalor som idag häckar på gården? Nuförtiden dyker hussvalan upp redan i slutet av april. Med stor sannolikhet är Sveas notis från krigsutbrottsåret en hint om den globala uppvärmning som nu förändrar villkoren för naturen i snabb takt – också för hussvalorna i Skålefall.

Beundransvärda luftakrobater. Koloniholkarnas potentiella invånare har en rad gemensamma nämnare, trots att de befinner sig på olika grenar av livets evolutionära livsträd. En förutsättning för både svalor, tornseglare och fladdermöss, som ju alla föredrar kolonilivet, är att födosöket utsträcker sig till stora arealer. Alla är de fantastiska luftakrobater och jagar i olika delar av luftrummet. De är också ofattbart långväga migranter, som flyttar över halva planeten, från ända bort till södra Afrika och upp till oss i norra Europa. Så det är på många sätt beundransvärda organismer som förväntas flytta in i koloniholkarna!

Bostadsbrist och hungersnöd. Med det industriella jord- och skogsbruket utarmas livsmiljöerna för det vilda i en aldrig tidigare skådad takt. Borta är de gamla hålträden och på ekonomibyggnaderna har korrugerad plåt ersatt det storkupiga takteglet. För att råda bot på bostadsbristen bland fåglar och fladdermöss kan koloniholkar göra stor skillnad. Värre är matbristen. Biomassan för insekterna har rasat sedan 1980-talet och då blir fåglarna färre. En delorsak är att gödselstackarna försvunnit, till förmån för slutna cisterner för dynga och urin. Hur kan vi bruka landskapet i framtiden så att insektslivets åter frodas?

Foto: Fritz Halvorsen/FFAR
