Hypersensorisk landskapsarkitektur börjar med en vattenpuss!
”Skolbarnen snubblar på utflykten”. Rubriken är saxad ur en större svensk dagstidning. Barn är så präglade på gummidraperade lekplatser att de obekanta rötterna på skogsstigen blir svårforcerade för dem. Detta, att barn lär sig grundläggande motorik och rörelse på lekplatser anlagda enligt säkerhets- och tillgänglighetskonstens alla regler, istället för i naturliga miljöer, är en oroande utveckling.

En naturlig miljö inspirerar till interaktion. Man vill känna på, klättra över, kasta, springa mellan, smaka på, lyssna till, titta på, spana efter. Många av våra tillverkade utemiljöer är gestaltade med synsinnet som måttstock. I trädgårdar och parker är dofter och ibland smakintryck viktiga parametrar, rinnande vatten stimulerar hörseln. Men hur ofta gestaltar vi miljöer där den fysiska interaktionen mellan människan och den byggda miljön är det avgörande?
I kinesiska parker, dit många äldre söker sig för att hålla kroppen i trim, är kroppens samspel med omgivningen viktig. Här anläggs parkvägar med grovhuggen natursten i överytan. Gångvägarna är därför inte alls släta och jämna enligt gängse tillgänglighetstänkande – tvärtom. Detta för att balanssinnet och muskulaturen i fötter och ben ska få uppbyggande träning under promenaden i parken. Genialt!

I Tyskland byggs det numera spännande vattenlekplatser i parker där barn- och ungdomar tillåts utforska sina förmågor under rätt vilda förhållanden. Här interagerar besökaren med vattenelementet via exempelvis balansredskap, med ens torra kläder som insats. Behöver det tilläggas att dessa parker är omåttligt populära?
I samma land har också fenomenet Barfotaparker uppstått. Här handlar det om urbana barns möjligheter att faktiskt få uppleva med fotsulorna. I parkslingans entré finns sko- och strumpförvaring (tillika fotbad innan hemgång). Sedan följer en slinga genom naturmiljö med olika markmaterial som gräsmatta, barr, bark, grus, och geggamoja. För annars fotbeklädda småttingar betyder den här upplevelsen nya upplevelser och uppbyggande stimuli.
Idag kretsar gestaltningen av stadsrum mycket kring tillgänglighets- och trygghetsfrågor. Vilket allt för ofta leder till trista och föga utmanande utomhusmiljöer. Vi måste vända på frågeställningarna så att det istället handlar om människors rätt till uppbyggande och sinnesstimulerande stadslandskap. Utomhusmiljöer som kan erbjuda så överraskande, spännande och fantasieggande sinnesintryck att de kan konkurrera med smarta skärmar och tillrättalagda lekplatser utan verkliga utmaningar.
Hur når vi då fram till denna hypersensoriska landskapsarkitektur som mer handlar om människans interaktion med miljön än om hur den ser ut? Jag vet hur vi enkelt börjar detta arbete. Anlägg urbana vattenpölar! Lite här och där. På vägen från skolan. Vid busshållplatsen. Utanför mataffären. Skålad mark som efter ett regn bildar en plaskvänlig vattenpuss. Som blir en kraschande och krasande isskorpa efter en frostnatt. Eller slajdarvänlig mini-is.
Visst låter det enkelt? Det svåra ligger i att vi behöver tänka om.