Trä i olika former har följt med som byggmaterial sedan mänsklighetens begynnelse. I utomhusmiljöer präglad av trä skapas en atmosfär av varm ”naturlighet”. Den levande materialkänslan finns i dofterna, färgskiftningarna, ådringarna och årsringarna. Att beröra trä är för de flesta en positiv upplevelse.

Vi landskapsarkitekter använder mer än gärna trä utomhus, inte bara i möbler utan också i däck, skärmar och pergolor. Förutom upplevelsevärdena är fördelarna med trä många. I skogslandet Sverige kan materialet produceras lokalt, det är förnyelsebart och trämaterialet som byggs in blir en faktisk kolsänka – i alla fall så länge strukturen står kvar.

Nackdelen med trä är att det åldras ojämnt och inte alltid med charmen i behåll. I förhållande till material som stål och sten är trä relativt obeständigt över tid. I skuggiga lägen med hög luftfuktighet börjar vedlevande svamp tålmodigt att bearbeta träet. Faktum är ju att rötsvamparna utgör en fundamental del av ekosystemen. Utan dessa nedbrytande organismer skulle naturen snabbt svämma över av död ved.

Universallösningen idag för att förlänga virkets livslängd är att använda trä impregnerat med giftiga ämnen. En annan metod är att utestänga rötsvamparna genom att preparera virket med kisellösningar, värmebehandla eller måla med skyddande färger. Frågan är hur vi kan förhålla oss till trämaterialet på ett smartare sätt framöver, sett ur ett livscykelanalys-perspektiv? Kan det vara så att vi helt enkelt ska acceptera trämaterialets förgänglighet och istället för att välja bort trä, tänka än mer trä!

Trämaterial i offentlig utomhusmiljö kan användas i situationer där det med relativ lätthet kan bytas ut. Varför inte tänka långlivade bärande konstruktioner av stål, som i sin tur kläs med virke förberett att ersättas då det är dags? Genom planera in bytet av trämaterialet som en skötselåtgärd som sker låt oss säga vart sjunde år, skulle anläggningen både vara föränderlig och vacker att uppleva. Det skulle vara likt användandet av textiler; där en soffa ges nytt liv genom att tapetseras om. Här behövs nytänkande kring hur vi ska använda trä framöver. Ett enkelt sätt att förlänga träets livstid är att använda riktigt grova dimensioner på virket. Ett annat sätt är att låta trästrukturerna fogas samman genom knuttimring eller genom dymling med trästav. Ska virket sättas samman med stål (och ändå vara skruv- och spikfritt) ska det vara lätt att demontera, exempelvis genom användandet av vagnsbultar.

Idag ska rivet impregnerat trä deponeras som giftiga avfall, vilket instinktivt känns olustigt. Om vi skulle sluta använda giftbehandlat trä kunde det avrivna trämaterialet istället kunna komposteras i närheten av anläggningen där det skulle kunna bidra till den biologiska mångfalden. Med träkompostplatser skulle habitat för vedlevande organismer skapas där exempelvis olika skalbaggslarver skulle få chansen att utvecklas.

Att se på återanvändandet av trä som ett lokalt återbrukande, en ”andra chans”, öppnar för en rad spännande lösningar. Det avrivna virket skulle kunna flisas upp på plats och användas mot ogräs i kanter på planteringar, som gångmaterial eller som kompostströ. En innovation skulle kunna vara mulmhässjor för murknande trä, som bildar murelement – varför inte kombinerat med svampodling! Ytterligare en aktuell möjlighet är att med hjälp av ambulerande kolmilor processa det obehandlade trävirket till biokol, som sedan blir växtsubstrat i planteringsbäddar för buskar och träd.

Vi behöver mer trä i våra utomhusmiljöer, inte mindre. Virket vi använder ska självfallet inte vara giftigt, varken för människor eller andra livsformer. Att utgå från demonterbara trästrukturer av obehandlat virke öppnar upp en rad möjligheter för återbruk. Det är nu hög tid att i handling undersöka vad det kan vara!