I Sverige har hundratals forsar under 1900-talet tystnat och begravts under kraftdammanläggningars vattenmassor. Av både ekologiska och ekonomiska skäl är det viktigt att närmaste åren återställa flertalet av dessa. Men för att få med sig opinionen krävs att forsarna återställs på rätt sätt utifrån sociala mervärden – där friluftsliv, rekreation och naturturism genom landskapsgestaltning kan samexistera i samklang med varandra och naturen.

I och kring forsande vatten blir naturen alltid synnerligen rik på liv. Många insekter, fiskar och fåglar är knutna till strömmande vattendrag. Det har i sin tur lockat oss människor till forsarna. Det är som om porlande bäckar och brusande strömmar knyter an till någonting djupt rotat inom oss. Här har vi sedan begynnelsen funnit friskt dricksvatten och fisk som föda samt sedan industrialismens intåg även en enkel men effektiv kraftkälla. Längs våra forsande vattendrag uppstod redan under medeltiden småskaliga verkstäder med allt från vadmalsstampar till sädeskvarnar. På 1400-talet instiftades lagar kring en så kallad ”kungsådra”, det vill säga att forsens mittfåra skulle hållas fri från kraftutvinning – detta för att säkerställa att fiske, båttransporter och senare även timmerflottning kunde ske parallellt med energiutvinningen.

Med 1900-talets storskaliga industriprojekt, och i likhet med utfiskningen av haven och kalhuggningen av gammelskogen, exploaterade vi också våra forsande vattendrag genom rationell ingenjörskonst. Vattenkraftens dammar och turbinhallar förändrade landskapet genom blötläggning uppströms och periodvis torrläggning nedströms. Idag är många av de många mindre anläggningarna i södra Sverige i dåligt skick och utgör en potentiell fara för liv i en alltmer klimatförändrad och skyfallsdrabbad värld. De cirka 1 700 mest småskaliga vattenkraftverken i Sverige står endast för 2% av vattenkraftens totala energiproduktion, och att avveckla dessa skulle innebära försumbar energiförlust, men stora vinster för människor, djur och natur. Frågan har ställts på sin spets i och med att EU nu sätter press på medlemsländerna att miljöpröva vattenkraften utifrån unionens vattendirektiv – eftersom ingreppen i landskapet så påtagligt utarmat den biologiska mångfalden.

Att riva de små och uttjänta dammarna utan någon eftertanke är kontraproduktivt. Många människor använder idag dammarna som sina badsjöar och vattenreservoarer, och att återställa forsande vatten innebär i många fall omfattande ingrepp i individers närmiljö. Dammanläggningarna kan också hysa ett visst kulturmiljövärde. Därför behöver varje forsåterställning föregås av en noggrann landskapsgestaltning, där de potentiella mervärdena både förklaras och ges fysisk gestalt. Lokalbefolkningen behöver göras delaktiga kring de kvalitéer och nyttor som kan tillskapas, för att undvika ett eventuellt motstånd till förändringarna. För att travestera en välkänd devis: ”Att forsa fritt är stort; att forsa rätt är större”!

För få brett gehör för återställandena av forsande vattendrag är de rekreativa värdena en utmärkt hävarm. Genom att tillskapa maximalt livgivande land- och vattenmiljöer och på samma gång infoga arkitektoniska element i landskapet kan forsarna bli viktiga utflyktsplatser tillika natureldoradon. Självfallet ska material och konstruktioner från den demonterade dammen och dess byggnader återbrukas i det nygamla forslandskapet, både som synliga kulturhistoriska lämningar och för att hålla nere koldioxidutsläppen. Strukturer som stenblock och trädstammar placeras ut bland öar, djuphålor och grusbottnar för att skapa både bakvatten och mer strömmande partier. På så vis ges de bästa av förutsättningar för både lekande fisk och badande besökare.

När natur och människa drar åt samma håll skapas alltid spännande synergieffekter! Forsarna kan med i sammanhanget små medel förädlas till viktiga besöksmål och mötesplatser, inte bara för en bred friluftssuktande allmänhet utan också för mer nischade målgrupper som sportfiskare, forsrännare och fågelskådare. Via genomtänkt landskapsgestaltning, där landskapsarkitekter är en självklar del av teamet, kan höga naturvärden upprätthållas och framtida intressekonflikter undvikas. Omgivningarna behöver formas så att slitage och störning styrs i både tid och rum. Om detta görs på rätt sätt kan de brusande forsarna åter bli en självklar del av den svenska allemansrätten!