Med klimatförändringarna kommer ett tilltagande behov av att väva in mer naturnyttor i våra stadslandskap. Begreppet biofili, som syftar till att lyfta fram och dra nytta av människans band till naturen, kan bli en effektiv dynamo för att möta upp framtidens sociala och ekologiska utmaningar.

Staden har alltid varit en plats för människors drömmar om ett bättre liv. Hur vi planerar och bygger våra städer idag ger förutsättningarna för hur vi och kommande generationer kommer att kunna leva våra liv imorgon. En tydlig trend i gestaltningen av städernas gemensamma vardagsrum utomhus, som vi förmodligen kommer se än mer av framöver, är hur de ekologiska sambanden påverkar städernas utformning och hur naturens nyttor kan uttryckas  i gestaltningen. Varför händer då detta just här och nu?

Staden har alltid varit en plats för människors drömmar om ett bättre liv. Hur vi planerar och bygger våra städer idag ger förutsättningarna för hur vi och kommande generationer kommer att kunna leva våra liv imorgon. En tydlig trend i gestaltningen av städernas gemensamma vardagsrum utomhus, som vi förmodligen kommer se än mer av framöver, är hur de ekologiska sambanden påverkar städernas utformning och hur naturens nyttor kan uttryckas i gestaltningen. Varför händer då detta just här och nu?
Förklaringen ligger förstås i den ökande medvetenheten om att vår civilisation frestar på livet på planeten på ett negativt sätt. Det behöver brytas i en långsiktigt hållbar utveckling, där också sättet vi planerar och utformar våra städer är en viktig del. För att det ska hända behövs en samlande berättelse kring människans behov av fungerande ekosystem.

Dessvärre medför urbaniseringen att allt fler fjärmar sig från naturen. Istället behöver vi närma oss, förstå naturens grundvalar och i handling inta ett respektfullt förhållningssätt. Genom att väva in och synliggöra mer natur i våra städer skapas förutsättningar för ökad naturförståelse. Med mer natur i våra städer främjas samtidigt mer robusta stadslandskap, vilket behövs när klimatförändringarna alltmer ger sig till känna.

Föränderligt klimat kräver anpassning av staden

Med ett klimat statt i förändring erfar vi redan nu mer lynniga väderfenomen, som värmeböljor och torka, stigande havsnivåer, stormar och intensiva skyfall. Sommaren 2021 innebar en rad väderrekord med katastrofala följder för samhällen runt om i världen. Om vi ska ha möjlighet att bibehålla välfärden krävs att våra stadslandskap anpassas för klimatförändringarna. Genom att väva in olika typer av natur i staden ökar staden sin resiliens, det vill säga stötdämpande och återhämtande förmågor. Stora pengavärden står på spel, men förebyggande insatser kommer med hög sannolikhet spara stora kostnader när extremväder väl slår till. För att inte tala om allt mänskligt lidande som förhindras på kuppen.

Ett föregångsland där det satsas stort på klimatanpassning av stadsmiljöer är Danmark. I juli 2011 fick Köpenhamn erfara konsekvenserna av 134 mm regn på bara ett par timmar. Sedan dess arbetar landets kommuner aktivt med planer för klimatanpassning. Inte minst i huvudstaden dyker nu allt fler byggda landskapsprojekt upp som vid händelse av extremväder kraftfullt mildrar konsekvenserna. Här finns exempelvis nedsänkta torg, idrottsplatser och stadsboulevarder som kan härbärgera och leda bort vattenmassorna efter skyfall.

I Stockholm har en skyfallsanläggning anlagts som en integrerad del av Rålambshovsparken. Parken ligger i en dalgång där det uppstår besvärande vattensamlingar efter ihållande regn. Målet med förändringen har varit att ta kontroll över vattenmassorna efter massiva skyfall, så att aktiviteterna i parken inte blir lidande i onödan. Dessutom har detta givit möjlighet att samtidigt leda in och rena dagvatten från angränsade gator och broar, vilket avlastar stadens ledningsnät så att risken för översvämning minskar. Skyfallsanläggningen i Rålambshovsparken är ett åskådligt exempel på hur befintliga grönytor kan nyttjas bättre för klimatanpassning, så att stadsdelen runt omkring blir mer robust.

Men klimatanpassning handlar inte bara om att hantera skyfall utan lika mycket om att mildra effekterna av plågsamma värmeböljor och brist på nederbörd under lång tid. Stadslandskapens stora hårdgjorda ytor ackumulerar värme, vilket gör att stadsmiljön ofta är flera grader varmare än omlandet, som har mer växtlighet. Sådana så kallade urbana värmeöar kan bli fatala för gamla och sjuka. Värmeböljan i augusti 2003 i Sydeuropa krävde mellan 35 000 och 50 000 människors liv och är en av de största naturkatastroferna i Europa det senaste seklet. Bara i Paris avled ca 15 000 människor i förtid. Få minns den här incidenten idag. Kanske beror det på det utdragna förloppet och att människorna som avled var gamla och sjuka och dog i det tysta i hemmet.

Eftersom vegetation har både en kylande och skuggande effekt kan närheten till parker och trädplanteringar på gator och på torg bidra till lägre temperatur, jämfört med stadsmiljöer utan grönska. Med fler stadsträd, buskplanteringar, fasadgrönska och takvegetation kan liv räddas, inte minst vid äldreboenden och sjukhusområden. I flera städer runt om i världen, som New York och London, mäter man därför krontäckningen, det vill säga trädens skuggande effekt och åtgärder sätts in där vegetation saknas. Paris då? Jo, där har borgmästare Anne Hidalgo beslutat att plantera 170 000 träd och få på plats fyra nya stadsparker. En viktig insikt håller på att sjunka in: stadsträd räddar liv!

För att göra staden mer klimatanpassad måste vi alltså hantera konsekvenserna av både intensiva skyfall och ihållande värmeböljor. Genom att skulptera marken och addera växtlighet kan stadsområden bli betydligt mer motståndskraftiga inför lynniga väderhändelser.

En utmaning för landskapsarkitekter framöver kommer bli att utveckla metoder för att hushålla med och jämna ut förekomsten av vatten i stadslandskapet. Detta genom att härbärgera vattenmassor lokalt vid regn och sedan pö om pö återbruka det för bevattning av stadsgrönskan under torrperioder. Lagring av regnvatten är något som historiska stadscivilisationer inte minst i Mellanöstern av nöd behövt bemästra och något som vår tid också kommer behöva ta till. Vi kommer med största sannolikhet att se en rad nya lösningar framöver där tak- och markytor leder dagvattnet till tankar och underjordscisterner som i sin tur är kopplade till bevattningssystem, lämpligen drivna av solenergi.

Ett åskådligt referensprojekt i den mindre skalan, byggd på en enkel idé kring återbrukande av regnvatten, finns att uppleva i Hökarängen i södra Stockholm. Anläggningen ligger i anslutning till en större byggnad som bland annat rymmer tvättstuga, en konsthall och konstnärsateljéer. Här finns också en stadsodlingsplats med lotter och planteringar med ätbara, fleråriga växter. Takvattnet från huset leds via ett antal stuprör till horisontella rännor, den så kallade Regnpergolan, och vidare ned i synliga vattenkar. Överytan på dessa kar är i sitthöjd och klädda i trä för att fungera som möbler. Med hjälp av lågteknologiska handpumpar kan odlarna nyttja det lagrade regnvattnet. Handfasta lösningar som den här kan om de appliceras på bred front spela en viktig roll framöver.

Biofili i praktiken

Med hjälp av naturen i staden kan vi alltså bygga in effektiv stötdämpning mot konsekvenserna av klimatförändringarna. Men för att få denna ”gröna ingenjörskonst” på plats och dessutom utvinna ännu mer nytta av den behöver ”mjuka värden” adderas till utformningen. Och om det är något som stadsgrönskan kan bidra med i urbana situationer så är det sinnlighet och upplevelser. En del menar visserligen att det stadsmässiga tvärtom bör präglas av det karga, hårdgjorda. Men snarare är det väl så att det mest urbana av allt är just stadsgrönska, såsom höstsprakande fasadvegetation, lövskuggan på trottoaren under gatuträden eller lummiga parkmiljöer med byggnader i fonden. En riklig växtlighet i stadsbilden gör upplevelsen av miljöerna mer trivsam och mänsklig i skala. Vistelse i och kring naturen i staden påverkar vår sinnesstämning positivt, i ett ”här och nu”. För en stund blockeras vardagens stress, kanske vid upplevelsen av den första vintergäcken och koltrastens sång om vårvintern, tornseglaren ’srii-srii’ på försommaren, sprakande höstlöv eller den första snön.

På 1990-talet lade den amerikanske insektsforskaren E. O. Wilson fram hypotesen att vi människor bär på en nedärvd fallenhet att utveckla kärleksfulla band till naturvärlden. Han menar att naturkärleken gynnat vår art under evolutionens gång. Vi har dragits till och uppskattat livfulla och artrika miljöer med tillgång till friskt vatten eftersom den typen av livsmiljöer betytt större chans till överlevnad. Enligt Wilson är detta genetiskt nedärvt vilket kommer till uttryck när vi som barn lockas av djur eller när vuxna håller sig med krukväxter och stressar av i svampskogen. Den andra sidan av samma mynt, som belägger hypotesen ytterligare, är hur vi instinktivt ryggar tillbaka för ormar och spindlar. Även denna blixtsnabba avläsning av farorna i naturen har bidragit till vår arts överlevnad.

Stadsbarnens gröna lekmiljöer

Den kärleksfulla relationen till naturen fördjupas när barnet får vistas i natur. I förlängningen medför det förhoppningsvis ett ökat ekologiskt ansvarstagande som vuxen. När allt fler lever stadsliv långt från natursammanhang finns en risk att vi i stället blir främmande inför naturen, att vi saknar namn på växter och djur, att vi blir naturanalfabeter. Stadens natur behöver finnas där människor vistas, tillgänglig och upplevelserik. Genom att praktiskt omsätta biofilihypotesen i stadsbyggandet kan vi hjälpa till att stärka banden till naturen för stadsborna.

En av nycklarna till mer biofili i stadsbyggandet är barnen. I naturmiljöer stimuleras barn till att utveckla både kognitiva och motoriska förmågor. Här utvecklar morgondagens vuxna också en känsla för det levande. En stor utmaning att lösa framöver är hur förskole- och skolgårdsmiljöer kan göras prunkande och livfulla. Det borde vara en viktig del i en pedagogisk miljö på dessa platser, där barn och ungdomar vistas en betydande del av sin vakna tid. Men det försvåras av att slitaget är hårt. Våra barn är värda så mycket mer än de gummi- och asfaltsbelagda ”ökenlandskap” som tack vare slittåligheten idag alltför ofta breder ut sig kring skolbyggnader. Där kan barnen svårligen skapa sig en förnuftig relation till det levande. Praktiska lösningar för att klara slitaget kan vara fasadvegetation med klätterväxter och smarta inhägnader kring buskar och träd.

Visst vore det en dröm att få till ett nationellt mål att varje förskolegård ska upplevas som en vild lekträdgård – ett kindergarten?. Tänk om var skolgård vore försedd med en träddunge med grenverk som bjuder in barnen till klättring och kojbyggeri. Och naturdammar anpassade för barns upptäckarglädje med möjlighet till utomhuslektioner där håvning av undervattensliv står i fokus.

Även lekplatserna behöver omstöpas till just vad ordet lekparker antyder: en grönskande miljö som bjuder in till barns lek. Bort med fjädergungor och gummerade fallskydd, in istället med stockar och stenar, sand och vatten! Även ute i naturmarker kring bebyggelsen kan lekbarheten påtagligt förbättras med hjälp av fantasifulla anordningar som utmanar till rörelse i en ostädad och tillåtande naturmiljö.

Att gestalta naturnyttorna

Naturens välgörande inverkan är en grundläggande insikt bland landskapsarkitekter, trädgårdsmästare och miljöpsykologer. Ända sedan industrialismens genombrott på 1800-talet har gröna promenadparker och trädplanterade gaturum gjort livet drägligare för den växande stadsbefolkningen. Ett historiskt exempel på väl gestaltad utomhusmiljö där estetik och funktion förenas är stationsparkerna från slutet av 1800-talet. I zonen mellan stad och järnvägsstation anlades vackra och värdiga entréparker som samtidigt fungerade som brandskydd mot gnistregnet från de koleldade loken. Just på detta sätt behöver naturnyttor vävas in även idag till gagn för livet i staden, praktisk biofili helt enkelt.

En förutsättning för att naturnyttorna ska få hög verkningsgrad är att där finns en rik biologisk mångfald. Ett brokigt och småbrutet landskap, i motsats till det monotona och storskaliga, verkar vara nyckeln. Medan landsbygdens landskap alltmer utarmats av det industrialiserade jord- och skogsbruket kan stadslandskapets mosaik erbjuda livsmiljöer för en mängd växt- och djurarter. Koloni- och villaträdgårdar med riklig blomning, ruderatmarker (skräpytor) bevuxna med högörter, impediment (restytor) med ängsflora, gamla hålträd, dagvattendammar och andra småvatten är alla platser med myllrande av liv i stadslandskapet. Stadens blommande miljöer spelar också en viktig roll för pollinerande insekter och därmed för den biologiska mångfalden.

Det behövs en medveten strategi för att skydda och utveckla både stadens gröna och blå ytor och sambanden dem emellan, nödvändigt för arternas fortlevnad och spridning över tid. En palett av olika habitat (livsmiljöer) behöver utvecklas och deras fortbestånd i tid och rum säkras. Att som idag successivt bygga bort storstädernas gröna samband kommer med säkerhet att visa sig ödesdigert. Livsmiljöerna i de gröna kilarna mellan bebyggelseområden behöver utvecklas och de gröna sambanden upprätthållas. Genom att ta fasta på de mest artrika naturavsnitten och skapa liknande förhållanden på fler platser kan allt fler arter finna sin nisch i stadslandskapet.

En nutida synonym för naturnytta som fått stor spridning är termen ekosystemtjänster. Det betecknar naturnyttor för oss människor som exempelvis rening av luft och vatten, bullerdämpning, fördröjning av regnvattenflöden, nybildning av odlingsbar jord och pollinerings av grödor. Den lite krångliga termen har tillkommit för att stadsplanerare, ekonomer och biologer ska prata samma språk. När naturens värden i pengar synliggörs öppnas i bästa fall nya dörrar till att spara befintliga naturområden och möjliggöra gröna investeringar i form av nyanlagd natur. Ytterligare ett begrepp att ha koll på är naturbaserade lösningar som avser möjligheten att ersätta högteknologiska system med naturens egna förmågor till motsvarande utväxling. Ett klassiskt exempel på en naturbaserad lösning är att istället för dyra reningsverk anlägga våtmarker, betydligt billigare samtidigt som de på sikt kan få höga ekologiska och rekreativa mervärden.

Mötet mellan stadsborna och naturen

Ekosystemtjänster och naturbaserade lösningar har klang av ”grön ingenjörskonst”. Det behövs en gestaltande hand för att forma dem till en tilltalande och fungerande helhet. För det fordras att leva sig in i hur människor och allt övrigt levande kan bruka platsen och interagera med miljön och ge möjligheter för stadsborna att möta naturen i staden. Det kan behövas ledtrådar som på lekfulla vis lockar till vistelse och samspel i stadsnaturen. Det kan handla om små och enkla men nog så viktiga inslag i miljön, som antyder möjligheter att använda platsen. Dessa kan i sin tur kan driva på de sociala koderna för vad som den enskilde upplever som tillåtet att göra på platsen. På det sättet kan medborgarnas känsla för stadsnaturen och dess nyttor fördjupas.

Ett innehållsrikt exempel på hur mötet mellan människa och omgivning gestaltats i en bostadsgårdsmiljö är kvarteret Stora Sjöfallet i Norra Djurgårdsstaden. I detta bostadsgårdsprojekt finns en körbärslund. I lunden sattes meterhöga stolpar upp med tydliga öglor som en signal till de boende att ”här bjuds det in till att hänga upp sin egen hängmatta”. Tanken bakom är förstås att ge folk i kvarteret möjligheten att uppleva körsbärsträdens ymniga vårblomning med blicken vilandes upp i kronorna. När kronbladen efter någon vecka faller likt snö är denna lund en mycket speciell och minnesvärd plats att vistas på. Fungerade det då? Jo, hängmattorna kom mycket riktigt upp redan första året efter inflyttning.

Att möjliggöra och gestalta samspelet mellan medborgaren och naturen är en lika rolig som viktig arbetsuppgift för landskapsarkitekter. På samma bostadsgård finns ”regnskördartunnor” där de boende kan hämta regnvatten (det vill säga om det fallit nederbörd på senaste tiden) via små tappkranar för bevattning av växterna på den egna uteplatsen eller kanske för att fylla på vattenpistolen. I ett av gårdsrummen står en träskulptur för barn att klättra på och för ungdomar att umgås på. Under träformationen ligger en veddepå bestående av mestadels ekflis, som är tänkt att på sikt kunna husera vedlevande svampar och småkryp.  Ovanpå några av de omgivande byggnaderna finns takvegetation med torktåliga växter. Även detta bör naturligtvis kunna upplevas av de som bor i huset. Därför finns här också en takterrass varifrån man kan uppleva takängen. Bokningslistan i trapphuset avslöjar att takterrassen är ett populärt ställe att vistas på. Allt detta är exempel på gestaltade aspekter som ökar närvaron av naturen i människornas vardag.

Morgondagens biofila stadslandskap

Det möjligtvis slitna talesättet ”vi behöver naturen, men naturen behöver inte oss” är alltjämt sant. Med den förestående klimatkrisen finns ett stort behov av att redan nu rusta staden inför kommande extremväder.

Alltför mycket av dagens stadsmiljöer är hårdgjorda, karga och tomma på liv. Behovet är stort att utveckla staden så att en större andel av ytorna både på och mellan byggnaderna görs tillgängliga för mer liv. En lågt hängande frukt i det här sammanhanget är att se över all yta i städerna avsatt för stillastående fordon, det vill säga parkeringsplatser. Att omvandla parkeringsytor till park skulle snabba på utvecklingen av olika mobilitetstjänster som lånecyklar och bilpooler. Nästa steg blir förstås att se över hur även gatorna i staden kan bli mer livfulla och fantasirika, med mer plats för vistelse och rekreation. Återigen finns inspiration att hämta utomlands. Paris håller på att genomföra visionen ”15-minutersstaden”, där all tänkbar service lätt ska kunna nås via promenad eller cykel. Idén bygger på utfasningen av bilismen i stadsmiljön och potentialen i all den yta som då frigörs.

En lärdom av pandemin är medborgarnas tydliga behov av fler umgängesplatser utomhus, nu när en större andel av fritidsaktiviteterna sker utomhus. Gångstråken kryllar av lunchrastande hemmaarbetare och på helgerna vimlar det av barnkalas i parkerna. Här behövs mer platser och stråk lämpade för olika användning, sinnligare och rikare på upplevelser. Så fram med fler mötesplatser för alla typer av väder och årstider! Helst med väderskyddande tak och gärna uppgraderat med infravärme, grillmöjligheter, rinnande dricksvatten, el, ved och wifi samt tillgång till publik toalett. 

Med ett biofilt synsätt i utformningen av utomhusmiljön följer oundvikligen en förändrad estetik. Det bångstyriga och vilda behöver få allmänhetens gillande. Det måste gestaltas så att det intuitivt förstås och accepteras av gemene man, vilket kan vara en utmaning. Hur kan exempelvis ängsytor utformas så att människor inte instinktivt uppfattar det ”vildvuxna” som en eftersatt gräsmatta – utan tvärtom en oas full av liv? Eller att stående vatten i planteringarna efter ett regn faktiskt inte är tecken på ”vattensjuk mark” – utan snarare ett uttryck för naturliga processer ges möjlighet att ta plats. Det krävs en insikt hos allmänheten om ekosystem och naturnyttor för att naturlösningarna i stadsmiljön ska uppskattas.

För att undvika opinionsmässiga bakslag ställer därför planeringen av morgondagens stadslandskap efter biofila principer höga krav på gestaltningen. Ledtrådar till förståelse kan exempelvis tillskapas genom inramningen av ”det vilda”, eller med ledtrådar via konstinstallationer. Anläggningarna bör helst tala för sig själva och bara i undantagsfall förses med förklarande skyltar. Förmodligen handlar det mycket om att göra en biofilt inspirerad estetik mer vanligt förekommande och berättelsen om naturen i staden till allmänt tankegods.

Denna nya dimension innebär på sitt sätt en lika genomgripande förändring i synen på våra parker som skiftet från de formala och ornamentala barockparkerna med sitt uttryck för makten, till den engelska landskapsstilens fria former med dess bakomliggande idévärld inspirerad av antiken och Kina.

Även nya byggnader behöver formas utifrån biofila principer. Attraktiva stråk, torgplatser och gårdsrum behöver ges de bästa av förutsättningar i form av solljus- och vindförhållanden. Höga torn som kastar slagskuggor och ofta förstärker blåst bör undvikas där de missgynnar livet på marknivån. Fasader kan i högre utsträckning utformas för att hålla fasadgrönska, vilket enkelt åstadkoms genom tåliga fasadmaterial som växterna kan slingra eller fästa på. Och självklart behöver fler flacka byggnadstak aktiveras med både sociala ytor och takvegetation. Ur miljösynpunkt är viktigt att långsiktigt sköta om och återbruka befintligt istället för att riva och bygga nytt, Man kan bygga in kolsänkor (sätt att binda kol ur atmosfären) i staden genom träbyggande, trädplanteringar och det utmärkta jordförbättringsmedlet biokol i planteringsytor.

En annan väg för att fler ska få upp ögonen för ekologi och möta naturen i staden är via mat och odlande. I den biofila staden ska det vara busenkelt att få möjlighet att odla! Befintliga grönområden och parker kan utvecklas med kolonilotter, odlingstäppor, allmänna örtagårdar, publika fruktlundar och beteshagar för får och getter, med en utformning som bjuder besökare att flanera runt och uppleva allt som lever och frodas här!

Den biofila staden är en trivsam plats för både unga och äldre, och den är mer robust ur både ett socialt och ekologiskt perspektiv. En rikare och mer mångsidig stadsmiljö kan driva på innovativa lösningar och uppbåda det jävlar anamma som nu krävs för att vi tillsammans ska orka kavla upp ärmarna och ta oss an den helt nödvändiga samhällsomställningen i en allt mer klimatförändrad värld!

Denna text är är tidigare publicerad i Föreningen för Dendrologi och Parkvårds årsbok Lustgården 2021