På ängen invid den nyinförskaffade sommarstugan, i en exakt rektangel om tre gånger fem meter, stod en mycket tätvuxen dunge av björk. Denna mystiska tusenbrödra-skog visade sig vara det gamla kökslandet som lämnats i träda av den förre ägaren. Utan konkurrens av någon grässvål kunde de intilliggande björkträden snabbt fröa in sig och, på bara några år, slya igen den symmetriska odlingsytan. Den människoalstrade geometrin bestod, men det levande innehållet hade gått från kultiverade grönsaker till triviallöv.

Det här är i någon mån en sinnebild av det liv som sipprar in i kölvattnet av människans framfart runt om i världen. Överallt där mänsklig aktivitet tar plats (vilket i princip är hela jordklotet) fortplantar sig rekyleffekter i naturen. Men det är bara en viss typ av natur som gynnas av människans påverkan; nämligen pionjärerna och generalisterna, som är experter på att vara först på plats, att bemästra det kaotiska och fortsätta koloniseringståget. Det stora flertalet organismer i naturen har haft lång tid på sig att hitta samarbeten med andra arter. Alla dessa specialanpassade livsformer är presumtiva förlorare i en värld som förändras i en aldrig tidigare skådad takt.

Den biologiska mångfalden på vår planet, som är förutsättningen för stabila ekosystem och i förlängningen hela mänsklighetens försörjning, är idag hotad. Att hejda utrotningen av organismer är en av vår tids stora utmaningar. Till stor del handlar det om att främmande, invasiva arter tränger undan den lokala biologiska mångfalden. Naturprocesserna är en dans av tillfälliga jämvikter, men vad de invasiva arterna gör är att skapa nya undantagstillstånd och genom sin kolonisation tränga undan andra arter. Och det är vi som civilisation som skapar grogrunden.  

De invasiva arterna har i vissa fall kommit in omedvetet, till exempel med barlastvatten eller som ogräs i utsäde. I andra fall har de spritts högst medvetet genom människans försorg, genom aktiva utplanteringar i trädgårdsodlingar eller i skogsbruket. I sökandet efter ”lustgården på jorden” har inte minst landskapsarkitektskrået länge medverkat till den negativa utvecklingen. 

Länge har omedvetenheten kring detta varit stor. Men på både nationell och EU-nivå finns nu svarta listor upprättade med ett ökande antal ovälkomna arter. I Sverige utpekas bland växtarterna jätteloka, gul skunkkalla, blomsterlupin, jättebalsamin, och kanadensiskt gullris som särdeles oönskade. De här pionjära ogräsväxterna, som i forskarnas och myndigheternas ögon ses som onödiga, onaturliga, opassande och direkt onyttiga i den svenska floran, kan vi sammanfatta som ett slags ”o-natur”. Med hjälp av detta nymyntade begrepp ”o-natur” har vi möjligen lättare att medvetandegöra de bakomliggande mekanismerna, vilka konsekvenser de ger och hur vi kan få stopp på de invasiva arternas framfart.

Budskapet kring o-naturen behöver föras ut; varför inte skapa o-naturliga utomhusutställningar, där besökaren kan lära sig mera om o-naturen som en del av de biologiska följdverkningarna av vår västerländska civilisations framfart? Dessa svartlistade flora- och faunaelement skulle kunna bli vackra och tänkvärda porträtt av organismer; ett slags ”skräckkabinett” av människans tidsera, Antropocen. Om levande växter skulle visas upp måste de vara bakom ”lås och bom”, vilket kunde bli pedagogiskt effektivt!

För om utrotandet av arter ska kunna begränsas framöver behöver fler människor medvetandegöras kring att allt vi gör, både på individ- och samhällsnivå, får faktiska konsekvenser på vår livsmiljö. Att lyfta fram den svartlistade o-naturen är ett sätt.