En uppskattad kvalitet med äldre stadskärnor är deras materialmässiga kopplingar till det omgivande landskapet. Städernas morfologi var en gång i tiden en direkt respons på de lokala berg- och jordarterna samt vegetationstyperna som fanns till hands. Innan billig olja började flöda under förra århundradet var transporterna av tunga byggmaterial den begränsande faktorn. Med dagens globala handel speglar inte längre byggmaterialen regionens naturförutsättningar i nyuppförd arkitektur och stadsbyggnad.

Ett exploateringsområde är aldrig ett tomt vitt ark. Där finns alltid natur- och kulturvärden som i varierande grad kan tillvaratas och återanvändas som en resurs i det nya. Det kallas för återbruk. Att loopa resurserna i urbana landskap skulle vara ett sätt för den resurskrävande byggbranschen att minska på sitt oljeberoende. Detta eftersom både transportbehovet och materialkonsumtionen sjunker med återbruk. Indirekt skulle det också leda till ett upprätthållande av hantverksmässiga byggmetoder. Återbruk skulle även resultera i en mer lokalorienterad och platsspecifik gestaltning. Begreppet ’retrofitting’ handlar om när äldre strukturer fylls med nytt innehåll. Spår av gammal markanvändning, exempelvis i form av industrilämningar, kan bidra till att skapa själfulla anläggningar. Här handlar det om att få ihop en helhet där det nya inlemmas på ett okrystat sätt med det gamla.

På grund av ett långt gånget industriellt husbyggande är det svårt att få in lokalt återvunna material i själva byggnaderna. Återbruk har däremot en större tillämpbarhet i anläggningsarbetena, eftersom utemiljön alltid är mer sajtberoende. Att utgå från platsens förutsättningar är en av landskapsarkitekturens grundbultar. Men alltför sällan märks det i form av återbruk av lokala material. Landskapsarkitekturen skulle kunna knytas till det lokala genom att i högre grad än idag anläggas med återbrukade material.

Det finns förstås en uppsjö sätt att återbruka en plats, beroende på förutsättningar och mål med den nya utformningen. Att uppnå massbalans är ett kostnadseffektivt sätt att återbruka, men som kanske inte blir så visuellt påtagligt. På samma sätt kan sprängt berg i olika förädlade former på plats återanvändas, men då krävs en viss teknikutveckling i form av mindre och mer mobila bergkrossenheter. Dyker det upp slipad fältsten kan det med fördel ingå i nya gestaltningskonceptet. Befintlig jordmån skulle kunna användas som bas om det nya jordmaterialet kunde blandas på plats. Även här behövs teknikutveckling med små mobila jordblandarenheter med inbyggda analysverktyg. Markskikt och förna med dess lokalspecifika art-cocktail av frö- och rotbitsbank i substratet tillsammans med slaget hö, skulle kunna vara ett sätt att kickstarta nya vegetationsytor. Träd som fälls kan förädlas och återanvändas som trä i sarger, sittstubbar, kubb, träspån.

Återbruk kan minska på både transportbehovet och materialåtgången. Återbruk leder även till mer intressanta anläggningar med en tydlig lokal förankring. Men det kräver att projektet sätter sig in i vilka resurser som finns på platsen. Det fodrar initiala berg- och jordanalyser och ett väl utfört inventeringsarbete. Det bör också skapas förutsättningar för en mer dynamisk gestaltning- och projekteringsprocess och en större medverkan från landskapsarkitektens sida under själva byggskedet.  

Återbruk kommer att bli en allt viktigare hörnsten i hållbar stadsutveckling. Med återbruk infinner sig ofrånkomligen frågor kring olika materials livscykler. Med ’peak oil’ kommer kunskapen behöva öka om hur vi bygger in återvinningsbara byggmaterial. Trä är ett förgängligt material som behöver återuppbyggas med jämna intervall. Men det binder kol och finns oftast lokalt. Betongmaterial åldras sällan med värdighet, men kan krossas och användas på nytt. Bearbetad sten, som gatsten och kantstöd av granit, har en fantastiskt fin formkurva där slitaget förädlar produkten med tiden – och kan med fördel användas under hundratals år.